man har ett ansvar som storasyster
Alla ni som har mindre syskon vet vad jag talar om......För jag har två småbröder som är 15 respektive 19 år gamla, de här bröderna har på senaste tiden blivit väldigt lik den Elin som fanns för några år sen, så jag vet vad de går igenom. Jag känner mig lugn när jag ser att jag själv inte är där längre, att det alltså bara är en period man går igenom i sitt liv. Dock känner man som storasyster ett ansvar och man vill gärna skydda sina yngre syskon, men jag bor i Falun och de bor hemma hos mina föräldrar i Sågmyra, ett långt avstånd som gör att man inte träffas så mycket.
Litar på dem och vet inserst inne att de klarar sig, men en röst inom mig skriker "tänk om det händer något Elin?"... Man känner i den åldern att man är odödlig och att man kan göra ALLT utan konsekvenser, men det går inte riktigt till så i det verkliga livet. Så visst är jag orolig, väldigt ofta över bröderna Calles. Hur når man fram till killar i den här åldern? Genom att skrämma dem, prata allvar, visa att man bryr sig, ha mer kontakt med dem, eller hur får man dem att lyssna bäst?
Jag är precis som min mamma, håller mig lugn på utsidan men blir lätt stressad på insidan. Känns som jag har så mycket att tänka på just nu att minsta lilla får mig att tappa greppet. Skyller inget på mina älskade bröder, men små saker kan bli rätt stora för en orolig storasyster,
Känner att man kanske ska låta dem vara, låta stormen rida ut. För inserst inne känner jag igen mig i deras upptåg och jag vet att man har så förbannat roligt och att ingenting just DÅ kan få en att ändra sig. Mina bröder skapar egna minnen som de alltid kommer bära med sig, bra eller dåliga, men det kommer forma dem till egna personer. Så länge de är försiktiga och inte skadar sig så kommer jag nog låta dem vara, som lillebror Eric sagt till mamma
"Man lever bara en gång!!!"
Litar på dem och vet inserst inne att de klarar sig, men en röst inom mig skriker "tänk om det händer något Elin?"... Man känner i den åldern att man är odödlig och att man kan göra ALLT utan konsekvenser, men det går inte riktigt till så i det verkliga livet. Så visst är jag orolig, väldigt ofta över bröderna Calles. Hur når man fram till killar i den här åldern? Genom att skrämma dem, prata allvar, visa att man bryr sig, ha mer kontakt med dem, eller hur får man dem att lyssna bäst?
Jag är precis som min mamma, håller mig lugn på utsidan men blir lätt stressad på insidan. Känns som jag har så mycket att tänka på just nu att minsta lilla får mig att tappa greppet. Skyller inget på mina älskade bröder, men små saker kan bli rätt stora för en orolig storasyster,
Känner att man kanske ska låta dem vara, låta stormen rida ut. För inserst inne känner jag igen mig i deras upptåg och jag vet att man har så förbannat roligt och att ingenting just DÅ kan få en att ändra sig. Mina bröder skapar egna minnen som de alltid kommer bära med sig, bra eller dåliga, men det kommer forma dem till egna personer. Så länge de är försiktiga och inte skadar sig så kommer jag nog låta dem vara, som lillebror Eric sagt till mamma
"Man lever bara en gång!!!"
Kommentarer
Postat av:
Du är så klok min lilla dotter vi tänker så lika du och jag kramis mor
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
